Nej, jag kan inte ens föreställa mig...

En tisdagsmorgon i november förra året tog vi taxi-minibussen till en kyrka som vi inte tidigare besökt. Den låg på en bakgata längs en av Kampalas sluttande grusvägar. Eftersom det var regnperiod såg området, om möjligt, än mer skräpigt ut. När minibussen inte kunde ta sig längre, fortsatte vi till fots. Nedtryckt i leran låg allt ifrån gamla pet-flaskor till skosulor, tegel och... ja, skräp helt enkelt. Skönt att både vi och våra barn hade skor på fötterna. Solen tittade fram mellan molnen och värmde genast upp oss på ett sätt som man bara kan uppleva nära ekvatorn. Så kom vi fram till kyrkan. Ett plåtskjul. Ett ganska stort plåtskjul. Ute var det ljust, inne var det mörkt. Inga fönster. Allas skor stod innanför dörren och besökarna hade slagit sig ner på de presenningar och mattor som låg utlagda och täckte hela golvet. Längs väggar och tak hängde stora, färgglada tyger, som sytts ihop så att man inte kunde se plåten. Hettan var tryckande. Vi hälsade och tog i hand med de som bjudit in oss, innan vi slog oss ner på de plaststolar som gästerna förärats med. Mammor och små barn. Var det så att nästan alla som kommit till kyrkan idag var mammor med sina små barn? Jo, så var det. Lovsången drog igång. Trummorna smattrade. Dansen var intensiv. Bönerna innerliga. Alla böjde knä på presenningarna. Bad och grät och utgöt sina hjärtan inför Gud. Hoppets Gud. Men var är alla männen? tänkte jag. Är det sport på TV? Landskamp i fotboll kanske? Just innan Markus skulle gå fram och predika kom församlingens pastor bort till oss och viskade något i hans öra. "De flesta i församlingen är flyktingar från Kongo. Männen finns inte längre. Gissningsvis 80-90 % av alla kvinnor i rummet har blivit våldtagna. Flera av barnen här har säkert blivit till på så sätt. Bara så du vet", sa pastorn till Markus. Jaha. Eller nej, jag kan inte ens föreställa mig... Där försvann min referensram.

Nadja får pedikyr under predikan

Hjälpa flyktingar på plats

Det där med att hjälpa flyktingar på plats, tycker jag är en fin tanke. Och den ekonomiska ekvationen är ju busenkel. Jämför priserna på ett tält med en hyresrätt i Sverige. Eller priset för en matranson bestående av en säck kidneybönor, lite mjöl, olja, salt och socker. Tillräckligt för att hålla någon vid liv, såvida man inte behöver sälja sin mat för att köpa blöjor, skor eller myggnät. Och vad kostar skolgången om man trycker in 200 barn i den provisoriska skolsalen, sittandes på golvet, utan läromedel och med en lärare som jobbar näst intill gratis? Om man dessutom inte har tillgång till fungerande latriner, rent vatten eller sjukvård, får man ju ner kostnaden ännu mer och kan således hjälpa ännu fler!

      I sådan här misär lever de flesta av världens flyktingar. Självklart behövs det resurser att hjälpa på plats, men pengar är tyvärr inte lösningen och inte heller det största problemet. Som flykting har du i princip inga rättigheter. Du får inte röra dig utanför flyktinglägret och har inget arbetstillstånd. Du är fastlåst i en beroendeställning, som endast kan lösas genom att du ges rättigheter.

      Trygghet kan inte köpas för pengar. Hopp och livskraft är ingen handelsvara. Fred på jorden och respekt för alla människors lika värde vore den allra bästa lösningen. Men tills den dagen: Låt oss dela med oss av vårt överflöd och hjälpa i alla fall några av de 50 miljoner som idag är på flykt.

      "Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig." /Jesus

Ibland träffar man hjältar utan att veta om det

För snart tre år sedan var Markus på Netto. När han kom ut till bilen igen insåg han att han glömt köpa kokosmjölk (viktig basvara!). Han gick tillbaka in i affären och i kön stöter han på en man från Sudan som står och läser på en påse torkad grissvål. Markus förklarade vad denna danska specialitet innehöll och Mossaad tar ett enkelt beslut att lägga tillbaka påsen.
   Så länge Mossaad och hans familj bor i Torsås har vi sporadisk kontakt. Han kommer på en Internationell Afton som vi arrangerar i Rockneby. Det var där jag träffade honom. Som hastigast. Senare flyttar Mossaad vidare till Lund.
   I förra veckan fick vi reda på vem Mossaad "är". Så här står det om honom på Wikipedia, "Mossaad Mohamed Ali är en sudanesisk advokat som arbetar för The Amel Centre for the Treatment and Rehabilitation of Victims of Torture in South Darfur, en organisation som förmedlar rättshjälp och medicinsk samt psykosocial assistans till offer för tortyr och sexuellt våld. 2006 tilldelades han Olof Palmepriset för sina insatser som en frispråkig och modig kritiker av brott mot de mänskliga rättigheterna för de mest utsatta i Darfur, både i Sudan och internationellt".
   Mossaad tilldelades Olof Palmepriset samma år som Kofi Annan.

Vilken hjälte! Honom fick vi träffa. Från Darfur till Rockneby, liksom. Och vi hade ingen aning.

Nuba mountains

Övergreppen på folken i Nuba mountains, South Kordofan, Sudan, tycks aldrig upphöra. Stackars människor!!! Första klippet är ett reportage från Aljazeera.



Förra veckan greps skådespelaren George Clooney tillsammans med flera andra demonstranter utanför Sudans ambassad i Washington. De greps för att de ställt sig på mark som tillhörde ambassaden och de krävde att Sudan inte ska förhindra att humanitär hjälp får föras in i South Kordofan för att förhindra en humanitär katastrof.



International Aid Services (tidigare International Aid Sweden), med familjen Zetterlund i spetsen arbetar i området. Gud välsigne dem och alla som gör något för folket i Nuba mountains! Låt oss be för detta sargade folk.

Internationella Kvinnodagen

En dag som denna finns ju hur mycket som helst att skriva egentligen.

Själv minns jag hur jag den 8 mars 1994 fick in ett svenskt radioprogram på min radio i Kakuma flyktingläger i norra Kenya, där jag bodde då. Det var en minnesvärd händelse med tanke på att det var före internet och sms:andets tid, och inte ens vanlig telefon fungerade att kommunicera i från Sverige till Kakuma. På den tiden var det handskrivna brev som gällde. En veckas leverans till Sverige och en vecka tillbaka igen innan svaret kom. I bästa fall...

Jag klipper in några råd till kvinnor ur en amerikansk hushållsbok från 1950-talet. Man kan lätt konstatera att kvinnorollen förändrats de senaste 60 åren. För att inte tala om mansrollen...

"*Ha middagen färdig. Planera ingredienserna redan kvällen före så att du är säker på att rätten blir lyckad och att allt blir klart i tid tills din man kommer hem.

*Fräscha upp dig. ... Vila i 15 minuter så att du ser fräsch ut när du tar emot din man. Förbättra din make-up och sätt upp håret med ett band.

*Städa undan i huset. Ta en sista runda genom rummen och plocka undan skolböcker, leksaker och papper. Torka av borden med en trasa.

*Tänd en brasa i öppna spisen. När det är kallt under vintermånaderna bör du tända en brasa, som din make kan koppla av framför.

*Eliminera alla oljud. Vid din mans hemkomst ska tvättmaskinen och dammsugaren vara avstängda. Säg till era barn att hålla sig tysta och lugna.

*Ha ett vänligt bemötande. Ge din man ett stort leende och visa att du är glad att se honom. Låt honom prata innan du gör det, för det han har att säga är viktigare.

*Låt kvällen bli hans. Klaga inte om han kommer hem sent eller äter middag på restaurang utan dig. Försök i stället förstå vilket pressat tidsschema han har.

*Skapa en lugn atmosfär. Se till så att ert hem blir en bra plats för avkoppling, så att din man får en chans att återhämta sig fysiskt och psykiskt.

*Gör det bekvämt. Låt honom sjunka ner i en skön fåtölj eller lägga sig i sovrummet. Ha en kall eller varm drink redo, rätta till hans kudde och erbjud dig att ta av honom skorna. Prata med en mjuk och behaglig röst.

*Var inte frågvis. Ställ inga frågor om vad han har gjort under dagen. Kom ihåg att han är husets herre och alltid gör sitt bästa för att vara rättvis och ärlig. Du har inte rätt att ifrågasätta honom."

Kony 2012

De flesta av er som är på Facebook har säkert sett filmen Kony 2012 cirkulera ett par dagar. Jag såg den i går kväll och tycker den är bra, talande och välproducerad, om än ej så informativ (t.ex. Vem är Joseph Kony? Var drar hans armé LRA fram mer specifikt? Var får han pengar och vapen ifrån?). Man kan säkerligen ifrågasätta Invisible Childrens tillvägagångssätt och som ni kanske sett cirkulerar även länkar och diverse kommentarer om deras olämpliga sätt att använda insamlade medel på.

Oavsett detta så tycker jag personligen att det är bra att Joseph Kony och LRA uppmärksammas, och att några tagit initiativ till att på ett smart sätt använda tekniken och sociala medier för att skapa opinion. Bara det är värt en eloge.

Om du inte har sett filmen än, så är den sevärd, ca 30 min lång.



Här hittar du lite mer skrämmande fakta om Joseph Kony och "Herrens Motståndsarmé". Såklart finns det mer att läsa på engelska.

Uppdatering: här hittar du Invisible Childrens svar på kritiken.

Fler mirakler

I söndags kväll satt vi och lyssnade på en del bra klipp på YouTube. Det är främst klipp med uppmuntran till dig som är kristen. Uppmuntran och utmaning ska jag väl påstå. Klipper in tre favoriter här iaf.

Och till dig som inte är kristen, eller inte vet om du är det, eller vad jag menar med det, så kan videosnuttarna säkert uppmuntra dig också. Eller ge dig en del frågor.

Jo, vi tror ju på en Gud som gör under och är densamme som han alltid varit. Som har makt att göra under än idag. Han kan få saker att ske som vi inte kan greppa med våra lilla hjärnor. Det är härligt tycker jag. Vad tycker du?