Nej, jag kan inte ens föreställa mig...

En tisdagsmorgon i november förra året tog vi taxi-minibussen till en kyrka som vi inte tidigare besökt. Den låg på en bakgata längs en av Kampalas sluttande grusvägar. Eftersom det var regnperiod såg området, om möjligt, än mer skräpigt ut. När minibussen inte kunde ta sig längre, fortsatte vi till fots. Nedtryckt i leran låg allt ifrån gamla pet-flaskor till skosulor, tegel och... ja, skräp helt enkelt. Skönt att både vi och våra barn hade skor på fötterna. Solen tittade fram mellan molnen och värmde genast upp oss på ett sätt som man bara kan uppleva nära ekvatorn. Så kom vi fram till kyrkan. Ett plåtskjul. Ett ganska stort plåtskjul. Ute var det ljust, inne var det mörkt. Inga fönster. Allas skor stod innanför dörren och besökarna hade slagit sig ner på de presenningar och mattor som låg utlagda och täckte hela golvet. Längs väggar och tak hängde stora, färgglada tyger, som sytts ihop så att man inte kunde se plåten. Hettan var tryckande. Vi hälsade och tog i hand med de som bjudit in oss, innan vi slog oss ner på de plaststolar som gästerna förärats med. Mammor och små barn. Var det så att nästan alla som kommit till kyrkan idag var mammor med sina små barn? Jo, så var det. Lovsången drog igång. Trummorna smattrade. Dansen var intensiv. Bönerna innerliga. Alla böjde knä på presenningarna. Bad och grät och utgöt sina hjärtan inför Gud. Hoppets Gud. Men var är alla männen? tänkte jag. Är det sport på TV? Landskamp i fotboll kanske? Just innan Markus skulle gå fram och predika kom församlingens pastor bort till oss och viskade något i hans öra. "De flesta i församlingen är flyktingar från Kongo. Männen finns inte längre. Gissningsvis 80-90 % av alla kvinnor i rummet har blivit våldtagna. Flera av barnen här har säkert blivit till på så sätt. Bara så du vet", sa pastorn till Markus. Jaha. Eller nej, jag kan inte ens föreställa mig... Där försvann min referensram.

Nadja får pedikyr under predikan